baracajsaa

att sakna någonting är jobbigt, det vet väll alla,
men jag tänker ändå skriva om en saknad som vart större än vad jag kunde ana.
jag saknar dessa trygga famnar att krypa in i när man som mest behövde det,
en varm och härlig kram som fick en att rysa i hela kroppen.
en kram som visade att man var omtyckt, älskad och värdefull.
sådana finns inte när man sitter hemma själv framför datorn...
sådana finns inte när man går på stan själv bland massa främlingar,
sådana finns för tillfället bara i minnet, minnet av en underbar vecka av vänskap.
sådana finns nästan bara på en ö med massa scouter.
scouter kan kramas på riktigt, så är det bara.



så kan någon komma till mig, ge mig en kram på riktigt och göra mig frisk?
som sagt, jag saknar det, jag saknar er, jag saknar dig
PÅ RIKTIGT