baracajsaa

varför kan inte livet vara som på film ibland? jag menar, hade jag varit huvudrollen i en amerikansk komedi hade jag aldrig suttit hemma själv i soffan och kollat på Grease 2 och önskat att jag skulle vara med i uppföjlaren eller någonting liknande. Jag skulle vara den tjejen som inte är ful, inte snygg, inte populär, men ändå inte tönt. Filmen skulle inledas med en sång om att alla börjar skolan igen, och de dansar, men jag står bara vid sidan och kollar.
    Av någon anledning börjar jag bli vän med den populäraste / snyggaste / upptagna killen på skolan, medlem av "T-birdes", deras orädda ledare, genom att jag hjälpte honom med läxor. Men det enda problemet är att han är tillsammans med den snyggaste blondinen i skolan, med stora tuttar och snygga ben och hon är med i "Pink ladies" (surprise surprise). Hon hatar mig för att jag håller på att överta hennes pojkvän (som hon i ju för sig är otrogen mot, men det är ändå hennes). Hon ser till att jag blir utfryst, nästan mobbad. Men min nya vän ställer upp för mig, dumpar sin flickvän och blir tillsammans med mig. Flickan blir rasande! Hon sprider ett elakt rykte om att jag är en bluff, en tjänare, en städare (kan bero på att jag arbetar som städare, eftersom min familj inte är så rik) Min nya pojkvän blir avskräckt, eftersom vårat förhållande gör att hans medlemskap i "T-birdes" börjar förfrågas, och hans pappa, som var ledare i "T-birdes" när han var ung vill inte att hans son ska missa någonting för en dum flickas skull. Nu står jag ensam igen. Men en dag när jag inte klarar av detta längre springer jag ut från skolan och möter den populära blondinen. Vi har ett stort gräl, men helt plötsligt kommer en buss och är nära på att köra på henne! Jag hoppar på henne och puttar undan henne, jag räddar hennes liv! Men den bitchen är inte ett dugg tacksam, för jag förstörde ju hennes jacka och hår. Men utan att någon av oss märkte det hade en stor folkmassa samlats runt oss, inklusive "Pink Ladies" och "T-birdes". Och istället för att hjälpa henne upp kommer alla fram till mig och frågar hur jag mår. Efter ett snabbt möte inom de två grupperna beslutar de att de ska kicka ut blondinen och ta in mig istället. I slutscenen står jag och kysser min man, med en "pink ladies" jacka på mig (men jag har funderat på att byta färg, jag passar inte i rosa) och allt sedan lever vi lyckliga i alla våra dagar.

hmm, ja, tänk om livet var en amerikansk komedi med ett förutsägbart slut. alltså lyckligt
vad tråkigt det skulle vara, faktiskt!
jag vet att jag gillar att ha allt planerat, men jesus vad tråkigt det skulle vara att veta exakt allt.
jag ska nog bli mera spontan, kanske åka på en picknick till ett ställe långt långt bort