no words
stugan i helgen.
självklart var det mysigt, självklart var det härligt, självklart regnade det för det mesta, men det är en av de härligaste platserna på denna jord enligt mig.
tyvärr börjar allt att ändras... jag har slutat längta till att komma till detta paradis, jag har en klump i magen när jag sitter i bilen på väg dit, jag har ibland mardrömmar på natten när jag ligger i mitt rum som jag själv har valt tapeterna i och det tror jag beror på att du älskade denna plats lika mycket som jag, om inte mer ...
jag är trött på allt detta nu! men jag vill inte att det ska ta slut, för när det gör det finns det inget hopp kvar.
jag har börjat inse att du aldrig kommer att komma tillbaka, du kommer aldrig att vara den du en gång varit, att jag aldrig mer kommer att få krama dig eller bli sur på dig när du plockar fram din pipa... ingenting kommer någonsin vara som det var förut, dessa 16 år och 6 månader jag har fått haft ditt riktiga jag i mitt liv har varit så hilma underbara, och det inser jag just nu... 16 år för sent ...
att en sjukdom kan göra att en människa längtar efter att dö är sjukt! läkarna och medicinerna som finns idag borde kunna göra nått! ALS, hur hemskt låter det igentligen? men det är hemskt! Nej, det är värre än hemskt faktiskt... det är inte bara han som lider, det är vi runt omkring också. att nästan önska att ens morfar / pappa / man ska gå bort är det hemskaste man kan vara med om tror jag. och att veta att dessa 6 månader har varit så hemska för honom har gjort det värre. han har bara legat där och för varje morgon han vaknat har han förlörat kontrollen över ännu en kroppsdel.
i går ringde dem från hemmet han bor på och sa att detta kunde vara hans sista timmar i livet. mamma åkte självklart direkt och jag gick och lade mig i min säng och bara låg och grät. sen fick jag kramp i hela kroppen, men det var inte som vanligt... jag hade ont i hjärtat och det spred sig till hela min kropp. jag var tvungen att gå ut och känna frisk luft i mina lungor. när jag kom hem hade de fortfarande inte hört någonting från mamma, han hade inte gått bort än...
några timmar senare kom mamma hem. morfar är stark, nästan för stark för sitt eget bästa nu tror jag.
jag vill vara som honom. jag vill ha honom här. jag vill säga hur mycket jag älskar honom och jag vill krama honom hårt hårt.
det är dags att sluta ta folk för givet, för när man mist anar det händer det som inte får hända...
självklart var det mysigt, självklart var det härligt, självklart regnade det för det mesta, men det är en av de härligaste platserna på denna jord enligt mig.
tyvärr börjar allt att ändras... jag har slutat längta till att komma till detta paradis, jag har en klump i magen när jag sitter i bilen på väg dit, jag har ibland mardrömmar på natten när jag ligger i mitt rum som jag själv har valt tapeterna i och det tror jag beror på att du älskade denna plats lika mycket som jag, om inte mer ...
jag är trött på allt detta nu! men jag vill inte att det ska ta slut, för när det gör det finns det inget hopp kvar.
jag har börjat inse att du aldrig kommer att komma tillbaka, du kommer aldrig att vara den du en gång varit, att jag aldrig mer kommer att få krama dig eller bli sur på dig när du plockar fram din pipa... ingenting kommer någonsin vara som det var förut, dessa 16 år och 6 månader jag har fått haft ditt riktiga jag i mitt liv har varit så hilma underbara, och det inser jag just nu... 16 år för sent ...
att en sjukdom kan göra att en människa längtar efter att dö är sjukt! läkarna och medicinerna som finns idag borde kunna göra nått! ALS, hur hemskt låter det igentligen? men det är hemskt! Nej, det är värre än hemskt faktiskt... det är inte bara han som lider, det är vi runt omkring också. att nästan önska att ens morfar / pappa / man ska gå bort är det hemskaste man kan vara med om tror jag. och att veta att dessa 6 månader har varit så hemska för honom har gjort det värre. han har bara legat där och för varje morgon han vaknat har han förlörat kontrollen över ännu en kroppsdel.
i går ringde dem från hemmet han bor på och sa att detta kunde vara hans sista timmar i livet. mamma åkte självklart direkt och jag gick och lade mig i min säng och bara låg och grät. sen fick jag kramp i hela kroppen, men det var inte som vanligt... jag hade ont i hjärtat och det spred sig till hela min kropp. jag var tvungen att gå ut och känna frisk luft i mina lungor. när jag kom hem hade de fortfarande inte hört någonting från mamma, han hade inte gått bort än...
några timmar senare kom mamma hem. morfar är stark, nästan för stark för sitt eget bästa nu tror jag.
jag vill vara som honom. jag vill ha honom här. jag vill säga hur mycket jag älskar honom och jag vill krama honom hårt hårt.
det är dags att sluta ta folk för givet, för när man mist anar det händer det som inte får hända...
Kommentarer
Trackback
