baracajsaa

när jag vaknade i morse var allting toppen!
jag hade sovit skönt och länge, jag var pigg och kände mig glad.
och dagen började bra, en god frukost framdor tv:n och sen tog jag ut katterna,
klippte gräset, fick beskedet om att jag skulle få åka till fjugesta och vännerna imorgon,
medelade dessi med flera om att jag kommer, åt god lunch med mamma,
fortsatte sy, och sydde klart min kjol och allting var bra! allt var jättebra.

jag kände mig lugn, glad, pigg och harmoniskt,
och sen ringde det ...
hela min dag är förstörd och helgen ser jag inte alls fram emot.
varför ska de hårda smällarna alltid komma när man mår som bäst?
och varför känns det som att det alltid händer mig?

sånna här saker får en att tappa tron och lusten till allt och jag vet inte vad jag ska göra!
jag kan inget göra!...

det är tomt innuti mig, men det är ändå så mycket som gör ont!

tårarna som rinner ner för mina kinder svider,
det är svårt att andas för den stora klumpen som finns i halsen,

varenda slag i hjärtat  värker,
varenda andetag känns meningslöst ...

det enda som krävdes var ett telefonsamtal,
jag föll från att sväva på moln till under jordens yta på några sekunder.
nu känns varje minut som en evighet...
och jag måste börja klättra uppåt igen, försöka att se det ljusa i allt mörker.
försöka att vara stark,
jag undrar hur många slag en människa klarar,
jag undrar hur många slag jag klarar ...