baracajsaa

jag saknar honom så det gör ont i hela kroppen! även om jag vet att jag inte hade varit med honom just nu önskar jag att jag kunde få slippa att tänka på att han är borta hela tiden. att han aldrig kommer tillbaka, att jag aldrig kommer få träffa honom igen, inte i detta livet i alla fall ... '

jag har tänkt på honom varje dag i flera månader. sen julafton, då han började lesspa och få ont, sen det nya året, då jag hoppades på att året skulle bli bra och underbart, men jag hade fel. på bara några månader mådde han sämre och sämre och snart kunde han inte prata långre. jag kan inte ens tänka mig hur hemskt det måste vara, att inte kunna uttrycka sig i ord, att kunna tänka klart, kunna veta exakt vad man ska säga, men inte få fram det, inte bli förstådd. efter ett tag fick han läggas in på sjukhus, han kunde inte längre gå, hans muskler försvann, han var bara kött och ben. jag hälsade på honom en gång. jag var inte säker på om jag ville det, men nu är jag glad att jag gjorde det, för jag hade ångrat mig om jag inte hade vågar. under besöket gick jag ifrån flera gånger för jag klarade inte av att se honom. det var inte min starka, vackra, underara, älskade morfar som låg där, det var en man som inte hade vilja i ögonen, som hade förlorat all hopp och tro, som bara ville försvinna.. efter mötet bröt jag ihop, den känslan finns fortfarande inom mig. man började bygga om hemma i deras hus, man gjorde allt handikappanpassat. det var inte han, han har anpassat sig till omvärlden, inte fått allt anpassat. det känns fortfarande fel att gå in i hallen som har blivit breddad för att han ska ha speice. men han kom bara en i några dagar, sen fick ha komma in på ett hem i laxå, där folk tog hand om honom hela tiden, han gillade det inte, jag vågade inte hälsa på... sommaren kom, det skulle vara en bra sommar, en fin sommar med många kompisar i stugan, mycket hopp, tro, kärlek och åter kärlek, men det vart inte så... hela sommaren var helvette, och slutet var värre än jag någonsin kunde ana. jag var glad att han slapp lida längre, men jag var obeskrivligt ledsen, jag hade förlorat min bästa vän, men älskade morfar. på begravningen grät alla, jag med så klart, det var nog det värsta jag har varit med om, att titta på en kista med en bild på min morfar, och veta, där ligger hans kropp, där i, i den kistan. jag hade nästan lust att försvinna med honom, för jag kunde inte tänka mig ett liv utan honom, det kan jag inte göra nu heller, mitt liv kommer aldrig vara det samma, för jag har inte längre min bästa vän vid mig, en del av mitt hjärta försvann när 2008 började, för då förlorade jag min idol, min förebild, min morfar

jag förlorade min morfar i den västa sjukdomen jag kan tänka mig, ALS. jag ber till gudarna att detta inte ska hända någon annan, för det är ingenting en människa ska få gå igenom...