baracajsaa

redan som liten började jag planera allt jag gjorde. jag var tvungen att veta tider, platser och saker att göra för att jag ens skulle genomföra det. jag var nervös för allt! jag var skakig över att åka buss, gå på stan, vara bland folk, synas. jag fick alltid ont i magen så fort jag skulle göra någonting nytt. när jag visste att jag skulle behöva träffa nya människor vart jag så nervös att jag till slut lyckades övertala mig själv att strunta i det. jag vet inte hur många gånger jag har fått magknip mitt på en marknad eller ett tivoli för jag har kännt mig stressad över alla människor. jag har alltid varit feg, varit den som aldrig tog några risker, den som stod vid sidan av. jag har kännt mig trygg i att härma och följa efter folk, eftersom då behöver jag inte ta egna initiativ eller ta ställning för någonting jag gjort. det är inte många som ville busa, kittlas eller ha snöbollskrig med mig, för jag började alltid gråta. jag kunde inte hjälpa det, tårarna bara kom så fort jag kände mig i underläge. och jag var lite större än de andra tjejerna.

mitt självförtroende har inte varit det bästa. jag lyckades se mig själv som minst nummer två i alla situationer. men jag levde säkert, följde alla regler, lyssnade på de vuxna, tog aldrig några risker.

jag kan inte säga att jag ångrat hur jag levde, det finns inte precis någonting jag kan göra åt saken. men det senaste året har jag bestämt mig för att förändra mig. och jag tror att jag har lyckats, lite i alla fall. jag har lyckats övervinna min rädsla för människor, jag har börjat älska att träffa nytt folk och nya vänner och det är jag så otroligt glad över! magknipen kommer nästan aldrig tillbaka, eftersom jag har börjat se det positiva i saker och ting istället för det dåliga. när jag får ont i magen på grund av nervositet försöker jag tänka positivt, att det blir vad man gör det till liksom. mitt självförtroende har börjat arta sig, jag har fått fler nya vänner, börja följa mina egna drömmar och gå min egen väg.

jag håller säkert på med samma sak som alla andra tonåringar går igenom, den så kallade rollsökningen. det jag tycker är tråkigt är att alla försöker vara så himla vuxna hela tiden! herregud, jag är bara 17, snart 18 år. jag vill verkligen inte börja tänka på vad jag ska ägna mig åt i ungefär 50 år framåt! jag är inte tillräckligt mogen för att börja ta de ansvar som en artonåring får ta. att skutta runt, leka i snö, umgås med mina vänner, dansa som en knasboll, lipa åt folk, vara otroligt barnslig och allt det där är det härligaste jag vet! och att sluta vara barn så här ung är någonting jag absolut inte tänker göra! man är barn så länge man vill. jag önskar innerligt att jag aldrig tappar bort mitt barnasinne, för det är ett av de värdefullaste sakerna jag har.

jag har så otroligt många jag vill tacka för att de står ut med en tjej som mig. familjen, vännerna det är dem som gör mitt liv värt att leva, utan dem skulle jag inte vara någonting...

okej, detta vart väll ett lika knasigt och osammanhängande inlägg som vanligt, men ibland måsta man bara få skriva av sig lite.