baracajsaa

att sakna någon är nästan som att bli uppäten innifrån. jag trodde det skulle bli lättare så här, men jag börjar verkligen undra. i stället för att veta vad du ska säga undrar jag bara. jag letar efter tecken, jag tycker att jag ser tecken överallt, men jag vet inte om jag bara inbillar mig ... jag har blivit tystare, lite mer sluten, jag tänker för mycket igen, speciellt på det som var. jag känner inte riktigt igen den människan jag börjar bli, och jag vet inte ens om någon annan märker det...

jag använder till och med bloggen för att jag hoppas att du fortfarande läser, och bilddagboken och önskar att du kollar där, och så fort någon loggar in på msn önskar jag att det är du. jag börjar bli riktigt patetisk om jag får säga det själv, men det här är svårt för mig...

jag borde väll också be om ursäkt till de få som läser den här bloggen om ni inte förstår ett dugg av det jag skriver, men det är lite vitsen med denna blogg, personliga medelanden och ett utrymme för mig att få ut mina tankar på ett sätt som för det mesta endast är förståligt för mig.

men här kommer en allmän nyhet i mitt liv:
JAG SKA TILL LONDON INATT!! och jag det kommer bli guld!

turista, leva lite backpacker, kanske träffa nytt folk, få nya vänner, shoppa maybe, lära mig engelska och bara njuta av en annan värld för ett tag. man tackar!



om planet kraschar (man vet faktiskt aldrig) så vet du att du fortfarande betyder det samma, om inte mer för mig.
men nu ska vi inte vara sånna! hoppas alla har det bra i trista sverige, för snart drar vi iväg på egna äventyr, jag, marika, andrea och adam!
byee! se ya