baracajsaa

blir man någonsin imun emot svek? för det har hänt mig så många gånger att jag inte kan räkna upp det, men det gör fortfarande lika ont, det svider fortfarande lika mycket och det sitter fortfarande kvar lika länge, om inte längre. för innan ett märke från ett slag i ansiktet har läkt får jag ett till, och ett till, och ett till.

sen när blev jag en sandsäck till livet? sen när blev det okej att sparka på den som ligger? ibland undrar jag om jag har en lapp på min panna där det står: "utnyttja, hon förlåter alltid ändå"... jag vet, jag litar på människor för mycket. jag tror på varje ord ni säger, jag ser ljuset i nästan allt ni gör, jag är lättlurad. "jag tror att innerst inne är alla goda", det har jag sagt, och det ska jag stå för! men det är klart att tvekan kommer och knackar på dörren när det blir på detta viset.

det är dags att börja ta vara på de ljusa stunderna i livet, man vet aldrig när de tar slut, man vet aldrig när en vän sviker, man vet aldrig när någon man älskar försvinner. det är tufft nu, uppförsbacke med motvind och hinder. toppen går ännu inte att se, men jag ska inte ner i botten, jag ska förtsätta ta mig uppåt, steg för steg. och även om det är ett steg fram och två tillbaka ska jag ta det där steget framåt igen och igen. jag ska klara det här. jag har inget annat val...

jag saknar dig,
ännu ett luddigt inlägg från en trött människa