17 november

det finns för många ord om kärlek,
för få om det du inte ville se!
för många ord om lycka,
men ingenting som skulle kunna visa vem du är...

hur kan nått så stor förvandlas?
hur kan man tappa orken att andas?
jag blundar och håller andan lite till,
hjärtat stannar, fan va ska jag ta mig till!
för jag vet om 100 år från nu
kommer det alltid vara du, när jag blundar.

du är en ett glashus och jag är en sten,
men ändå är det du som försäker se igenom mig.


och jag vet, jag är hopplöst svår ibland,
men aldrig aldrig att jag tänker låta någonting ont
hända dig jag håller dig hårt,
tätt intill mig genom regn och blåst
och alltid alltid att jag kommer vaka över dig
genom mörkret jag leder dig,
jag finns i varje steg du tar,
så du behöver aldrig mer vara rädd.
jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor,
jag kan inte ens stå när du inte ser på
och genomskinligt grå, blir jag utan dina andetag

vi har bra låtskrivare här i sverige, faktiskt

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0