baracajsaa

ögonen sved, käkarna var låsta, händerna sved, rösten var borta. varför? jo för om jag hade blinkat hade jag missat det magiska, hade jag inte gapat vet jag inte vart jag hade varit tvungen att ta vägen, hade jag inte aploderat hade jag kännt mig lika tråkig och konstig som de som satt nedanför oss, och hade jag inte skrikit hade jag exploderat. jag var på bounce, och det var det bästa jag någonsin sett. dans har fått en hel annan bild, och jag har ändå hållit på med dans i snart 10 år. det var ren magi som fängslade min själ. jag ville inte gå, jag ville inte att det skulle vara slut! jag vill inte att detta ska vara det första och sista jag ser av dem! trårarna rann nedför kinden i slutet, det gjorde lite ont i hjärtat. de är mina nya idoler, varför? för dem är bättre än bäst, dem är bounce.

tack, det här ska jag leva på länge!

peace