baracajsaa

det är konstigt med vänner. de som har vetat allt om en, de som man har längtat efter att prata med hela dagen för att man såg en rolig tant på stan, eller de som man kunde skrika åt, skratta med, gråta med. ena dagen kan allt vara som vanligt, så fort man loggar in på msn skriver du "tjaba tjena". nästa dag ignorerar du till och med när jag skriver. dagen efter det är vi som främlingar för varandra.

att veta allt om en person är för mig heligt. att lämna ut hela mig, min personlighet, mina tankar och känslor är lika ovanligt som att isbjörnar går på sveriges gator. många vet mycket, ytterst få vet allt. du har vetat allt. du var mitt bollplank i nästan två år. du var en som jag kallade bästa vän fast vi aldrig sågs. du var du. och jag gillade det. men du försvann...

samtidigt märker jag att livet går vidare, konstigt nog. nya underbara människor kan fylla igen lite av det tomrum du lämnade efter dig. bra, riktigt bra människor, som reser runt i världen, men ändå håller kontakten. brev, sms, mail, snabbhäng utanför porten, en kram hit, en blick dit. intensivhäng, spontanhäng, fika och mys. filmkvällar, sena nätter och tidiga mornar. på riktigt, på riktigt riktigt!

att personer har kunnat ersätta dig på några få veckor efter första handskakningen är för mig ett bevis på att jag också har gått vidare från ditt val av vår relations framtid. jag har inte släppt dig, det kommer jag aldrig göra. du är du. men dina åsikter är inte lika viktig, de har blivit artighetsfraser på ett sms. tack för hjälpen. tack för allt. du har lärt mig mycket. nu är det en annan framtid som väntar.