baracajsaa

att känna sig ensam i en situation är någonting jag har fått uppleva på sistone. antingen blir folk tysta eller snackar bort det, för de förstår inte... folk säger att det bara är att ringa, att de finns där, men inte heller de förstår. få frågar hur jag mår. folk är bra på att ta för givet. frågan träffar rätt i hjärtat, den visar ärlighet och omtanke och det uppskattas mer än någont annat. men det är ändå inte många som förstår.

men helt plötsligt står någon där, och en konversation leder in på ett aktuellt ämne, och helt plötsligt är man inte längre ensam. för där står en som gått igenom precis det som jag gör just nu. där finns en som faktiskt kan säga att den förstår, på riktigt, och lättnaden är helt magisk. ett sten faller från hjärtat, ett ljus tänds lite i tunneln. vi kunde skratta och gråta bland folket som gick förbi. en äkta kram och ord som man hört förut, men nu hade de en annan klang: "även om vi inte känner varandra är det bara att ringa"

sån ska jag också bli efter detta. jag ska finnas där, hjälpa till så gott jag kan om jag möter en person i denna situation. för ingen ska få vara ensam i detta mörker. jag önskar inte ens min värsta fiende detta. för det gör ont. på riktigt.