baracajsaa

Vi träffades liksom på chans
På nå't sätt ramla' vi in varann
Och tänk att något som jag trodde var
Så svårt kunde vara så lätt

Vi träffades liksom på chans
Två katter i skydd ifrån regnet nå'nstans
Och aldrig har kärlek drabbat mig så
Och jag vet
Jag är hopplöst svår ibland

Men aldrig, aldrig att jag
Tänker låta något ont
Hända dig, jag håller dig hårt
Tätt intill mig genom regn och blåst som
Alltid, alltid att jag
Kommer vaka över dig
Genom mörkret jag leder dig
Jag finns i varje steg du tar så
Du behöver aldrig mer vara rädd

Ingen ser och ingen vet
Hur du lyser och hur du fångar
Upp min skugga när jag är svag
Och hur jag älskar att vakna
Upp bland dina blonda lockar

Och aldrig, aldrig att jag
Tänker låta något ont
Hända dig, jag håller dig hårt
Tätt intill mig genom regn och blåst som
Alltid, alltid att jag
Kommer vaka över dig
Genom mörkret jag leder dig
Jag finns i varje steg du tar så
Du behöver aldrig mer vara rädd

Alltid, alltid att jag
Kommer vaka över dig genom mörkret jag leder dig
Jag finns i varje steg du tar så
Du behöver aldrig mer vara rädd

jaha? och vart tog dessa fina ord vägen?
det är så typiskt att dem man tycker om
och litar på sviker i svåra tider.
jag vet att jag är ego och att du har ett eget liv,
och jag har inte vant mig vid tanken att inte finnas i det livet.
men vissa dagar saknar man mer än andra,
så är det bara...
och du, du som sa att vi var bästa vänner och sen så får jag bara en kalldusch,
det gör ont, på riktigt.

men idag var ändå en bra dag
om man jämför med andra.
så idag tänker jag vara lycklig,
faktiskt