baracajsaa

en vecka kvar. paniken sprudlar i kroppen över hur framtiden ska se ut, på alla plan. en föreställning om saknad, ovisshet, ensamhet och att inte vara tillräcklig passerar framför ögonen på mig varje dag. hjärtat slår, kroppen är rastlös, humöret växlar. snart, snart är det dags... drömmarna börjar väckas och spräckas.

tre år har gått. tre långa jobbiga, påfrästande, förvirrande, glad, roliga, härliga, helt underbara år fyllda med kärlek. ni alla vet vad jag tycker om tema. det är en hatkärlek olik någon annan, men det som jag har fått här går inte att jämföra med någonting annat jag har varit eller kommer att vara med om. tacksamheten är så otroligt stor för allt jag har fått uppleva.

vänskapsband har knutits, kanske för livet. jag blir extremt ledsen när jag tänker på att risken finns att jag inte kommer hålla kontakten med er. men det ni har gett mig som klass, som inivider och som mina vänner har gjort mig så lycklig under tiden här. även om det har inneburit sina strider i klassrummet, diskussioner och olika åsikter så har ni hjälpt mig att växa som person. utan er hade jag inte varit tjejen som sitter här idag, så klassen, er har jag så otroligt mycket att tacka. ni kommer alltid ha denna lilla speciella platsen i hjärtat där bara speciella och underbara människor får plats.

att ni är bäst behöver jag inte säga, för det vet ni. och ni kommer en dag ta över världen på erat sätt, det vet jag. ni kommer klara allt.

tack!