baracajsaa

jag minns den tiden då mitt liv var som en tavla. en otroligt vacker, perfekt tavla. skör, med några slitna kanter, men fortfarande perfekt och i mina ögon felfri. målningen var självklar, välskapt, planerad in i minsta detalj. färgerna var lite gråa, men fortfarande vackra. diskreta. ramen var stark. med jämna mönster. den markerade och omfamnade målningen med en sådan kärlek som man endast känner för sin käraste ägodel.

tavlan utsattes för prövningar. absolut. och varje gång så omvandlades den, formades, anpassade sig, men det var fortfarande vacker och den passade perfekt.

självklart såg jag inte tavlan då. den var för nära. för självklart.

men trots att jag inte visste att tavlan ens existerade minns jag så väl när den började gå sönder. falla i bitar. flaga bort och förstöras. det gick så snabbt. slag på slag på slag på slag. det ena värre än det andra. jag minns känslan när den perfekta och vackra tavlan ramlar i golvet och allt går sönder.

det ligger glassplitter överallt. ramen går av, och trots många försök så är den fortfarande sne och trasig. omöjlig att laga. och målningen liknar nu mer ett pussel. ett trasigt pussel. den passar inte längre in i den så kallade ramen.

i över ett år har jag nu stått och tittat på detta kaos. beskådat, sörjt, förbannat och innerligt hatat denna röra. i över ett år har detta hållit på. men sakta tar jag ett steg närmare att städa upp denna röra. bit för bit. dag för dag. tavlan kommer aldrig någonsin att bli den samma. kommer inte ens likna det ursprungliga jaget. men det betyder inte att den kommer att bli vacker. det ska jag se till.

i förrgår fick jag en gul brödrost av en riktigt fin vän.
den är gammal och ljusgul.
passar den in i mitt smått rosa kök?
nej, men who cares, den är gul!

no bildbevis eftersom kamerans batteri är på semester med mamma

hösten är kommen. regnet faller som tårar längst en kind. det är blött och kallt. vardagen förvandlas från de gladaste färgerna till en grå, nästan svart vit vy. enformigt. det bleknar bort, färgen på de solkyssta benen, leendet på de lyckligas läppar, skrattet hos de sprudlande fantasierna.

hösten är här. vindarna som tidigare omfamnade en och värmde har nu bytts ut mot kyliga suckar som skär in i benmärg och själ. det bultande, ivriga, peppande hjärtat som slog volter, har gått ner till standard-läget igen. varken upp eller ner. varken snabbt eller långsamt. bara okej. bara ett neutral-läge.

hösten har brytit ut. löven faller och lämnar trädet, åker på sina egna äventyr. mot nya bräddgrader. trädet blir tomt och naket. ensamt. fyllt av saknad.

hösten kom som en smäll idag. en bitchlap rätt i ansiktet. pang

den förträngda drömmen.

världens finaste mor åker till mallis inatt. hon förtjänar det så galet mycket!

 

kanske är dags för en uppdatering? eller bara helg random fortsätta som om inte en månad har gått?
fast det blir rätt svårt med tanke på att dessa dagar har varit några av dom bästa på riktigt riktigt länge.
tjejen som ler igen, på riktigt

sjukt taggad på någonting som inte riktigt går att sätta fingret på. men det ser ljust ut någonstans bakom de stora svarta molnen, som också täcks av berg så höga att man inte kan se bortom dom...

idag är det ett år sen beskedet som slog verkligheten lite i spillror. det är fortfarande trasigt. det är fortfarande kaos. men det är mitt liv. det finns inget jag kan göra åt saken. inte du heller. eller ni. eller det. det är som det är. men jag ler ändå. varför ler inte du?