baracajsaa

jag minns den tiden då mitt liv var som en tavla. en otroligt vacker, perfekt tavla. skör, med några slitna kanter, men fortfarande perfekt och i mina ögon felfri. målningen var självklar, välskapt, planerad in i minsta detalj. färgerna var lite gråa, men fortfarande vackra. diskreta. ramen var stark. med jämna mönster. den markerade och omfamnade målningen med en sådan kärlek som man endast känner för sin käraste ägodel.

tavlan utsattes för prövningar. absolut. och varje gång så omvandlades den, formades, anpassade sig, men det var fortfarande vacker och den passade perfekt.

självklart såg jag inte tavlan då. den var för nära. för självklart.

men trots att jag inte visste att tavlan ens existerade minns jag så väl när den började gå sönder. falla i bitar. flaga bort och förstöras. det gick så snabbt. slag på slag på slag på slag. det ena värre än det andra. jag minns känslan när den perfekta och vackra tavlan ramlar i golvet och allt går sönder.

det ligger glassplitter överallt. ramen går av, och trots många försök så är den fortfarande sne och trasig. omöjlig att laga. och målningen liknar nu mer ett pussel. ett trasigt pussel. den passar inte längre in i den så kallade ramen.

i över ett år har jag nu stått och tittat på detta kaos. beskådat, sörjt, förbannat och innerligt hatat denna röra. i över ett år har detta hållit på. men sakta tar jag ett steg närmare att städa upp denna röra. bit för bit. dag för dag. tavlan kommer aldrig någonsin att bli den samma. kommer inte ens likna det ursprungliga jaget. men det betyder inte att den kommer att bli vacker. det ska jag se till.