baracajsaa

ögonen går igen, och vips så är man där igen. den varma brisen från havet känns mot kinden, solen värmer enda in i benmärgen och skrattet finns alltid nära till hands. i omgivningen finns folk jag nu i efterhand inser att de har gjort stort intryck på mig. jag känner fortfarande träsmarken i rumpan efter några härliga timmars häng i sail & surfs stolar. utsikten är en syn för gudar då solen går ner framme vid havets slut vid horisonten. krampen i magen efter ett långt skrattanfall med andrea som sällskap, vinets berusning under en underbar middag med frugan, den lilla smärtan i benet ifrån en krigsskada på havet. allt kommer tillbaka, allt återupplevs, allt är lika bra som förut.

men det blir kallare. folket börjar aggera konstigt och jag vet inte vad som händer. knäna känns frusna, saker och ting börjar bli ologiskt - som om man ser det på avstånd istället för in action. ögonen öppnas sakta och där förväntas en josefine ligga bredvid och snosa, medan gula gardiner stänger ute solljus. acn ska brumma i bakgrunden och täcket har halkat ner på golvet, igen... men det är inte det jag ser, känner eller hör. nej istället finns här ett element som tickar, ett ostädat rum och täcke med en filt över som tynger ner kroppen i sängen. det var bara en dröm igen. besvikelse.