baracajsaa

ÖSK-match idag då. första i år för min del. och det var perfekt om man frågar mig! strålande sol som värmde, plus att man fick ha sina coola solglasögon på, och man kunde skylla på solen! matchen var bra, i alla fall i första halvlek: 2-1 till ÖSK i halvtid mycket mål, många chanser, spännande spel med ungefär lika mycket bollinnehav. andra halvlek vart inte lika kul: solen gick i moln, färre chanser skapades, lite tjaffs och småintriger som var väldigt onödiga enligt mig, ett slagsmål i sista minuten, det var där emot lite underhållande, men det ledde till ett rött kort till ÖSK spelaren, suck.

det var kul att kolla på en träningsmatch, första för mig tror jag faktiskt. fast det roligaste måste ju ändå vara alla komentarer runt omkring! "han har ett bra löpsteg" sa gubben bakom mig till alla spelare på planen, "nu är han glödhet" är en komentar till en spelare, komentaren innan löd "han är verkligen inte på topp idag". publiken buar när Haginge (föredetta ÖSK spelare, nu Djurgårdenspelare) får bollen, publigen klappar hårt händerna så man tror att man bor i en bongotrumma när en spelare gör någonting imponerande. ett dovt mummel ur allas munnar, man diskuterar och berömmer spelarna och händelsen, sen tystnad tills en ny intressant situation händer. halvnyktra gubbar som börjar sjunga på ÖSK låtar, och när ingen hänger med skriker de "torrbollar" eller någonting liknande. att folk pratar som att de känner alla spelare och vet precis allt om dem är också kul! vissa tror verkligen att de vet allt!

jag  tycker i alla fall om att gå på fotboll! det känns sommar, det känns lycka, det känns underbart!

redan som liten började jag planera allt jag gjorde. jag var tvungen att veta tider, platser och saker att göra för att jag ens skulle genomföra det. jag var nervös för allt! jag var skakig över att åka buss, gå på stan, vara bland folk, synas. jag fick alltid ont i magen så fort jag skulle göra någonting nytt. när jag visste att jag skulle behöva träffa nya människor vart jag så nervös att jag till slut lyckades övertala mig själv att strunta i det. jag vet inte hur många gånger jag har fått magknip mitt på en marknad eller ett tivoli för jag har kännt mig stressad över alla människor. jag har alltid varit feg, varit den som aldrig tog några risker, den som stod vid sidan av. jag har kännt mig trygg i att härma och följa efter folk, eftersom då behöver jag inte ta egna initiativ eller ta ställning för någonting jag gjort. det är inte många som ville busa, kittlas eller ha snöbollskrig med mig, för jag började alltid gråta. jag kunde inte hjälpa det, tårarna bara kom så fort jag kände mig i underläge. och jag var lite större än de andra tjejerna.

mitt självförtroende har inte varit det bästa. jag lyckades se mig själv som minst nummer två i alla situationer. men jag levde säkert, följde alla regler, lyssnade på de vuxna, tog aldrig några risker.

jag kan inte säga att jag ångrat hur jag levde, det finns inte precis någonting jag kan göra åt saken. men det senaste året har jag bestämt mig för att förändra mig. och jag tror att jag har lyckats, lite i alla fall. jag har lyckats övervinna min rädsla för människor, jag har börjat älska att träffa nytt folk och nya vänner och det är jag så otroligt glad över! magknipen kommer nästan aldrig tillbaka, eftersom jag har börjat se det positiva i saker och ting istället för det dåliga. när jag får ont i magen på grund av nervositet försöker jag tänka positivt, att det blir vad man gör det till liksom. mitt självförtroende har börjat arta sig, jag har fått fler nya vänner, börja följa mina egna drömmar och gå min egen väg.

jag håller säkert på med samma sak som alla andra tonåringar går igenom, den så kallade rollsökningen. det jag tycker är tråkigt är att alla försöker vara så himla vuxna hela tiden! herregud, jag är bara 17, snart 18 år. jag vill verkligen inte börja tänka på vad jag ska ägna mig åt i ungefär 50 år framåt! jag är inte tillräckligt mogen för att börja ta de ansvar som en artonåring får ta. att skutta runt, leka i snö, umgås med mina vänner, dansa som en knasboll, lipa åt folk, vara otroligt barnslig och allt det där är det härligaste jag vet! och att sluta vara barn så här ung är någonting jag absolut inte tänker göra! man är barn så länge man vill. jag önskar innerligt att jag aldrig tappar bort mitt barnasinne, för det är ett av de värdefullaste sakerna jag har.

jag har så otroligt många jag vill tacka för att de står ut med en tjej som mig. familjen, vännerna det är dem som gör mitt liv värt att leva, utan dem skulle jag inte vara någonting...

okej, detta vart väll ett lika knasigt och osammanhängande inlägg som vanligt, men ibland måsta man bara få skriva av sig lite.

rekommenderar starkt!
Wanted handlar om killen på bilden, Wesley Gibson (James McAvoy) som inte vet vem han är. han har ett otroligt tråkigt och dåligt jobb som ekonomiassistent och han hatar sin tjocka chef. han är så stressad att han behöver ett ergonomiskt tanjentbord och han tuggar piller hela tiden. hans flickvän är otrogen med hans bästa vän. det uttrycket han använder mest är "I'm sorry" och han är helt ensam på denna jord. sedan möter han Fox (Angelina Jolie) och resten av gänget i "brödrarskapet". han lär sig kontrollera sina panikattacker och han lär sig att bli tuff, stark och en mördarmaskin. livet han levde förut lämnar han bakom sig.

filmen har många coola vändningar och den är absolut inte förutsägbar! man har ingen aning om att den ska sluta som den gjorde. effekterna är otroligt bra gjorda tycker jag! jag önskar innerligt att jag kunde göra minst hälften av de sakerna de gör!

som sagt, jag rekommenderar denna filmen starkt för de som vill ha spänning, härliga kommentarer och tuff action.

the voice of someone you like can be like a drug to you.
it can make everything bad go away, make you stop crying,
stop hurting, stop breathing (in a good way of course)
it can make you feel so much better!

but it can also make you hurt. if you get used to have it around
and then, all of a sudden it just disappear,
you can get so hurt that you don't know where to go.
you can feel empty, uncomplete, lost.

your voice is like a drug to me, but I can't handle it right now.
let's just wait and see what the future might bring us,
 let's se if I'll ever hear your voice again

det är alltid så himla lätt att säga saker, ge små löften. det kan vara allt från småsmå saker som "jag ska visa dig detta" till större saker, typ "jag hör av mig" eller "vi klarar det här tillsammns". jag hör dem dagligen. om man håller det och gör det man sagt att man ska göra känns det bra, men ändå lite vardagligt. men när "löftet" inte hålls, kan det svida som att någon har hällt salt i ett sår.

jag vet att jag är blåögd, jag tror för det mesta det bästa om folk, jag har mycket lätt för att lita på människor. men det har sina baksidor. jag vet inte hur många gånger jag har blivit sviken och sårad för att jag har litat på en person, trott på vad den har sagt, och sen har den gjort motsatsen. det kanske är en baggatell för andra, men det svider i mig, det gör det faktiskt. att erkänna att jag har blivit sårad är svårt för mig. det kan kännas mesigt, som om det är korkat att jag blir ledsen för en skit sak, och det kanske gör saken ännu värre, eftersom den ligger och gräver sig djupare i själen.

men ändå så har jag lätt för att förlåta. jag klarar inte av att gå runt och vara ledsen och tjurig, det är inte jag! men jag vill ha en bra anledning till att förlåta vissa saker, stora saker. så man kan gå vidare på riktigt igen! jag vill att du ska berätta för mig vad du känner, hur du ser på situationen, inte bara vara tyst, för tystnad löser ingeting, det gör bara saker värre, faktiskt