baracajsaa

att sakna någon är nästan som att bli uppäten innifrån. jag trodde det skulle bli lättare så här, men jag börjar verkligen undra. i stället för att veta vad du ska säga undrar jag bara. jag letar efter tecken, jag tycker att jag ser tecken överallt, men jag vet inte om jag bara inbillar mig ... jag har blivit tystare, lite mer sluten, jag tänker för mycket igen, speciellt på det som var. jag känner inte riktigt igen den människan jag börjar bli, och jag vet inte ens om någon annan märker det...

jag använder till och med bloggen för att jag hoppas att du fortfarande läser, och bilddagboken och önskar att du kollar där, och så fort någon loggar in på msn önskar jag att det är du. jag börjar bli riktigt patetisk om jag får säga det själv, men det här är svårt för mig...

jag borde väll också be om ursäkt till de få som läser den här bloggen om ni inte förstår ett dugg av det jag skriver, men det är lite vitsen med denna blogg, personliga medelanden och ett utrymme för mig att få ut mina tankar på ett sätt som för det mesta endast är förståligt för mig.

men här kommer en allmän nyhet i mitt liv:
JAG SKA TILL LONDON INATT!! och jag det kommer bli guld!

turista, leva lite backpacker, kanske träffa nytt folk, få nya vänner, shoppa maybe, lära mig engelska och bara njuta av en annan värld för ett tag. man tackar!



om planet kraschar (man vet faktiskt aldrig) så vet du att du fortfarande betyder det samma, om inte mer för mig.
men nu ska vi inte vara sånna! hoppas alla har det bra i trista sverige, för snart drar vi iväg på egna äventyr, jag, marika, andrea och adam!
byee! se ya

den här tisdagen har varit den längsta på länge. jag längtar inte efter morgondagen. jag längtar tillbaka, tillbaka... just nu ser det inte ut som att framtiden är ljus, och jag känner mig som en otroligt dålig och liten människa. vi får se när/om det ändras. nu har jag bara en tung sten över mitt liv, som ett lock. jag har inte en av dessa viktiga delar som höll mig ihop längre, och det känns som att jag ska bryta ihop flera gånger om. men jag har ingen rätt att klaga, faktiskt... jag får försöka ta tag i de klippor som försöker hålla mig uppe, jag få försöka att gå vidare. men jag lovar dig, jag kommer aldrig glömma. din plats i mitt hjärta kommer finnas kvar länge länge.



musik, varmt citronte, stjärnklara nätter, springa i regn, härliga skratt, kramar på riktigt, bilar, snus, tuggummi, fotografier, hemligheter, förtroenden, saknad, glädje, bästa vänner, kärlek, sorg, snö, skidor, allt, allt påminner mig

förlåt att jag älskar dig, förlåt att jag tycker att du är jordens bästa människa och min bästa vän.
förlåt att jag inte är stark nog att jag klarar av att vänta på någonting som kanske är omöjligt,
men du kommer alltid vara den första jag verkligen har kännt så här för. du är den enda just nu.
tårarna verkar inte kunna ta slut och hålet i mitt hjärta växer för varje minut, andningen slutar
fungera, jag måste kippa efter luft. dommen är här, och det är mitt fel, det var jag som framkallade
den, jag får skylla mig själv.
hur kan jag, en sån liten människa orsaka så stor smärta hos någon annan? och hur överlever
man denna smärtan som äter upp en innifrån?
"jag kommer sakna dig så otroligt mycket"
jag saknar dig redan...
vad lycklig, för det förtjänar du. lev ett härligt och underbart liv, lär dig nya saker, upplev

du är en del av mitt hjärta, och det kommer du förbli
hej då min vän

jag älskar filmer och böcker. för i den världen är allt möjligt. när man sitter och läser och inte märker att man har vänt sida 20 gånger, och att det har gått en timma eller två. när man känner lyckan eller sorgen eller smärtan som karaktärerna känner under just den händelsen och ibland önskar man så innerligt att det var jag som var huvudkaraktären, det var mitt liv det handlade om. det var mitt liv som var så pass intressant att någon skulle vilja skriva en bok om det. någon trodde att det fanns folk där ute som faktiskt är intresserade av mina upplevelser, känslor, upptäckter, vänner och allt det där.

eller en film som är så bra att man sitter helt uppslukad i timmar och när den är slut känns ens problem är lite mindre, eftersom det som hände på filmen var så mycket hemskare, och de klarade det! så varför skulle inte jag leva lycklig i alla mina dagar efter att jag har klarat det här, enligt mig, gigantiska problemet? för jag menar, det är väll klart att folk går runt och sjunger på gatorna, och dansar samma dans som alla andra gör på just det torget och musik bara kommer ut från husen, och folk kan faktiskt transprotera sig till olika ställen på en sekund! och självklart börjar det alltid regna när man gråter och saknar, men när det blir lyckligt igen, då tränger solen fram, ger lite ljus i livet, ger hopp och tro. självklart händer det! jag har bara råkat missa just de stunderna liksom...

men snart, snart så får jag vara med om det. snart kommer mitt liv ut som film eller bok och alla vill veta om mina innersta känslor, min längtan efter just den killen, den perfekta enligt mig, min själsfrände och bästa vän, den enda för mig liksom. eller mina intriger med mina vänner som skulle kunna klassas som ett världsproblem enligt oss! för ingen har så stora problem som vi har, det går ju verkligen inte! och alla ska få veta hur Cajsa, 17 och ett halvt år, klarar sig genom de tuffa tonåren, för mitt liv har ju varit så spännande och intressant och ovanligt! jag har varit med om äventyr, kännt så mycket glädje, sorg, stress, kärlek, intresse och allt allt på samma gång ibland! för mina tonår är så otroligt olika alla andra, jag har ju gått egenom så mycket! eller? ...

Cajsa - a peice of me kommer endast förbli blogg, för hon är så liten här på jorden, hon är inte mer intressant än någon annan, hon är inte framgångsrik, hon är har ingen snygg och underbar pojkvän att skryta om, hon har inget som är speciellt gemfört med klasskamraterna, flickan på bussen som talar otroligt högt i telefonen, hon som rastar hunden varje lunchrast och så vidare. hon är "normal", som alla andra. hon är bara en av alla miljarder människor på denna lilla planet i detta stora universum...

men hon drömmer fortfarande om "the happy ending", att hon ska ta över världen med sin bästa vän, att hon ska finna "the one" och de ska leva lyckliga i alla sina dagar, hon ska bo i ett runt hus av glass, med ett badkar så stort att man  kan tvätta elefanter i det, och hon ska resa till alla jordens hörn, och allt, allt man någonsin kan tänka sig drömmer hon om. vi får se hur det slutar antar jag...

"det är bara du som spelar huvudrollen i filmen som ska föreställa ditt liv, alla andra är endast biroller" - by cajsa

paus från det svåra,
paus från det vackra
paus från det oförutsägbara
paus från oss, bara ett tag


jag vill tillbaka! att fly är fegt, jag vet. men ibland är det precis vad man behöver,
för att andas, för att förstå, för att gå vidare, för att hitta sig själv igen...

you could be happy and I won't know
but you weren't happy the day I watched you go

and all the things that I wished I had not said
are played in loops till it's madness in my head

is it too late to remind you how we were?

but not our last days of silence, screaming, blur

most of what I remember makes me sure
I should have stopped you from walking out the door

you could be happy, I hope you are
you med me happier than I'd been by far

somehow everything I own smells of you
and for the tiniest moment it's all not true

do the things that you always wanted to

without me there to hold you back; don't think, just do

more than anything I want to see you, girl

take a glorious bite of the whole world

is it just me or is this our story written in words?

vi hade en ny idrottslärare idag. hon heter Birgitta och är 67 år! men någon hurtigare tant har jag nog aldrig träffat och kommer nog aldrig träffa heller. hon var så liten och sprallig och jag lovar, hon hade mer energi än hela våran klass tillsammans! den damen log hela tiden medan vi hade "gamaldags friskis och svettis-gympa" till låtar som "pretty woman" och "gyllene skor". det var inte ojobbigt alls vill jag påstå!
det var en mycket bra start på en onsdagsmorgon! och jag har hittat min förebild.
jag ska bli som henne när jag blir tant!

jag saknar det som var, så otroligt mycket, för det känns som det aldrig kommer kunna bli så igen.
men jag gillar det som sker, för jag känner mig glad och lycklig igen, det var länge sen
och jag längtar efter framtiden, för jag ska bo i ett palats av glass och jag ska åka skidor i linne och shorts och jag ska resa runt jorden och jag ska uppleva saker och träffa människor och jag ska...

men saknaden är ett hål som inte kommer fyllas igen på ett bra tag, om det någonsin kommer göra det, det vill säga. vi får se vad som händer, det är det enda vi kan göra. det kommer alltid ha varit vi i alla fall